Mobiltelefonen - mitt handikapp.

För er som försökt att få tag på mig i helgen utan lyckat resultat, kan jag bara säga: sorry, åkte till Undersvik på arbete och glömde telefonen så smart hemma i väskan på sängen. Ma nblir verkligen handikappad, speciellt när det slog mig: jag har ingen väckarklocka. Såg till min förhoppning att rummet var ett av de lyckligt lottade utrustat med klockradio. Wooohoooo tänkte jag, och började tekniskt fösöka förstå dena pryl (är ju numer van vid att ha mobilen, och nya mobiler förstår man sig på efter några trials and errors, men en väckarklocka kommer från helt annan värld och tid) Insåg snart att minutställaren för alarmet var ur funktion, och därav gick det endast att ställa in jämna timmar. Då frukost skulle serveras kl 8.30 sharp insåg jag att kl 8 skulle bli för sent, och 7 alldeles för tidigt. Körde på det senare alternativet, men gick för säkerhets skull till kära Cämillan och frågade snällt om väckning.
Jag vaknar kl 7.30 av icke ljuvliga små knackningar på dörren. Inser att det enbart inte är klockans alarmfunktion som inte fungerar, utan att hela klockradion är inkompetent. Christina, som också lovat att väcka mig kom när kl var 8.20 och funderade varför jag "redan var uppe?" pretty obvious I think med 10 minuter kvar till frulle.

När jag väl var hemma på lången igen och knäppte på mobilen fick jag se att Elin skickat ett föertal gånger och funderade varför jag inte svarade henne (precis som jag förutspått), Lotta - som visste att jag var på väg till Undersvik, men ändå ville åka och träna (stängt imorogn måndag, men vi får ta det på tisdag, sugar). Fick även veta att både Andreas och Helena ringt och sökt mig i lördags som desperata små fågelungar. De ville bjuda på middag (tacos, reds. anmärkning) Jag återkommer gärna på det erbjudandet.

Av detta kan jag bara konstatera att man är i stort sett beroende av sin strålkälla mobiltelefonen. Jag överlevde helgen, men det var knappt. Utan Camilla hade jag försovit mig båda dagarna. Visserligen hörde jag Thyrssons mobil på lördagsmorgonen, och skulle säkerligen ha vaknat till det, men man vet ju aldrig..


Caroline Pettersson

Konfafesten 2007

Var i Uppsala hela dagen igår på Konfafesten 2007. Har nog aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv faktiskt när jag tänker efter. Vissa saker imponerade, men hur roligt är det att sitta och lyssna på en kille som berättar om gången då toalettdörren gick i baklås? Och den föreläsningen ville de flesta gå på, eftersom den var döpt till "blatte för en dag". Boring.. Det följdes tätt av en tjejs egenkomponerade teaterföreställning på en timme som gjorde oss 30 minuter försenade till den exklusiva middagen i Fyrishov. Well, let us just say that she couldn't speak english. Och VERKLIGEN inte sjunga. Som Andreas och jag tydligen jämt sa när vi var små: "Vi kan heller inte sjunga, men vi försöker i alla fall inte". Nej just det.
Middagsunderhållningen var.. Låt oss säga.. Obarmhärtig. Katastrofal. Misslyckad. Den sög, rätt ut sagt. Och visst var det synd att stackars lille Kalle blev så dålig i magen ;)
Stod på knä på sätet och pratade med Sunshine och Johanna nästintill hela vägen hem, så mina knäskålar svider. Smällar man får ta. Vi hade i alla fall roligt.
Och just det, det var vi som åkte med Lönns Buss Viking Line, och med den bästa busschauffören man kan tänka sig. Menar, hur många fick åka buss ända hem? ;)

Göteborg på torsdag.

Caroline Pettersson