För er som försökt att få tag på mig i helgen utan lyckat resultat, kan jag bara säga: sorry, åkte till Undersvik på arbete och glömde telefonen så smart hemma i väskan på sängen. Ma nblir verkligen handikappad, speciellt när det slog mig: jag har ingen väckarklocka. Såg till min förhoppning att rummet var ett av de lyckligt lottade utrustat med klockradio. Wooohoooo tänkte jag, och började tekniskt fösöka förstå dena pryl (är ju numer van vid att ha mobilen, och nya mobiler förstår man sig på efter några trials and errors, men en väckarklocka kommer från helt annan värld och tid) Insåg snart att minutställaren för alarmet var ur funktion, och därav gick det endast att ställa in jämna timmar. Då frukost skulle serveras kl 8.30 sharp insåg jag att kl 8 skulle bli för sent, och 7 alldeles för tidigt. Körde på det senare alternativet, men gick för säkerhets skull till kära Cämillan och frågade snällt om väckning.
Jag vaknar kl 7.30 av icke ljuvliga små knackningar på dörren. Inser att det enbart inte är klockans alarmfunktion som inte fungerar, utan att hela klockradion är inkompetent. Christina, som också lovat att väcka mig kom när kl var 8.20 och funderade varför jag "redan var uppe?" pretty obvious I think med 10 minuter kvar till frulle.
När jag väl var hemma på lången igen och knäppte på mobilen fick jag se att Elin skickat ett föertal gånger och funderade varför jag inte svarade henne (precis som jag förutspått), Lotta - som visste att jag var på väg till Undersvik, men ändå ville åka och träna (stängt imorogn måndag, men vi får ta det på tisdag, sugar). Fick även veta att både Andreas och Helena ringt och sökt mig i lördags som desperata små fågelungar. De ville bjuda på middag (tacos, reds. anmärkning) Jag återkommer gärna på det erbjudandet.
Av detta kan jag bara konstatera att man är i stort sett beroende av sin strålkälla mobiltelefonen. Jag överlevde helgen, men det var knappt. Utan Camilla hade jag försovit mig båda dagarna. Visserligen hörde jag Thyrssons mobil på lördagsmorgonen, och skulle säkerligen ha vaknat till det, men man vet ju aldrig..
Caroline Pettersson
Jag vaknar kl 7.30 av icke ljuvliga små knackningar på dörren. Inser att det enbart inte är klockans alarmfunktion som inte fungerar, utan att hela klockradion är inkompetent. Christina, som också lovat att väcka mig kom när kl var 8.20 och funderade varför jag "redan var uppe?" pretty obvious I think med 10 minuter kvar till frulle.
När jag väl var hemma på lången igen och knäppte på mobilen fick jag se att Elin skickat ett föertal gånger och funderade varför jag inte svarade henne (precis som jag förutspått), Lotta - som visste att jag var på väg till Undersvik, men ändå ville åka och träna (stängt imorogn måndag, men vi får ta det på tisdag, sugar). Fick även veta att både Andreas och Helena ringt och sökt mig i lördags som desperata små fågelungar. De ville bjuda på middag (tacos, reds. anmärkning) Jag återkommer gärna på det erbjudandet.
Av detta kan jag bara konstatera att man är i stort sett beroende av sin strålkälla mobiltelefonen. Jag överlevde helgen, men det var knappt. Utan Camilla hade jag försovit mig båda dagarna. Visserligen hörde jag Thyrssons mobil på lördagsmorgonen, och skulle säkerligen ha vaknat till det, men man vet ju aldrig..
Caroline Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar