Okej, nu skulle vara ett ypperligt tillfälle för some serious depression. 5 kg godis, den värsta chick-flick filmen av dem alla, alla Westlifeplattorna på högsta volym och en boxningsäck. Får åååh vad jag skulle vilja slå någonting just nu. Men värst av allt är inte det som har hänt, utan att vi måste börja förbereda oss på att mormor inte har så vidare långt kvar. Jag förlorade min morfar för tidigt, och jag är inte stark nog att förlora mormor än. Men det är väl så, allting ska ske samtidigt. Allt för att få någon att bryta samman. Men så lätt bryter jag inte ihop. jag har fortfarande mer att ge, men sanden börjar rinna ut i det tomma. Orken finns där på grund av aggressionen. Gott nytt år säger man, så fan heller. Jag ska döpa om det till ett nytt jävla år istället, för det passar mycket bättre. Jag visste redan på nyår att det skulle bli ett pissår, med tanke på hur det startade, men så blev den situationen till det bättre, och jag hoppades och trodde verkligen att det skulle bli ett av de bättre åren, men jag lurade mig själv. Jag visste det, men jag ville så gärna vara optimistiskt. Bara för den här gången. Screw it. Aldrig mer.
Och ni som nu tycker att jag låter deprimerande som ni tycker Sarah låter, tyck det. Men om man inte får vara upprörd över att ens mormor snart dör, och allt annat som här hänt som ni inte har någonting med att göra (de som vet om det är de som ska veta om det, så är du inte en av dem, synd för dig), så bildar jag gärna klubb med Sarah, eller vad säger du Sarah? För har man inte rätt att vara deprimerad då?
Och tack ni som ställer upp och finns där för mig. Ni är bäst :) Jag reder mig, så småningom.
Caroline Pettersson
One thing changes everything, but one truth still remains the same.
måndag, mars 26, 2007
.....
Hämtar ut en ny Volvo V70 automat i mitten av sommaren. Det är ju skoj.
Men guess what: allt annat suger!
Caroline Pettersson
Men guess what: allt annat suger!
Caroline Pettersson
söndag, mars 25, 2007
Träningsvärk, tuggimmikäkar och friterad banan
Nu sitter jag här framför tvn och med en påbörjad träningsvärk i hela kroppen och kan inte tänka på annat än friterad banan med jordnötsglass. Och tuggummittuggandet har inte resulterat i ömmande käkar. BAAAAAAAAAAAAAAAH! Jag vill ha godis, och det minst fem kilo!
Senare:
Godissuget resulterade i en tallrik kalorisnål Björnbär/Hallon youghurt med vetehjärtan och Axa Blåbär/Hallonmüsli. Patetiskt.
Caroline Pettersson
Senare:
Godissuget resulterade i en tallrik kalorisnål Björnbär/Hallon youghurt med vetehjärtan och Axa Blåbär/Hallonmüsli. Patetiskt.
Caroline Pettersson
68 dagar tills sommaren
Jag har alltid ansett att sommaren börjar i och med 1 juni. jag skiter i hur varmt det må vara innan, eller hur mycket snö det finns 2 juni - sommaren är 1 juni, så är det bara. Så, med det sagt: det är 68 dagar tills det är sommar. Det senaste året har bara flugit i väg, och lika så barndomen. Vaför klagade man? Varför ville man bli vuxen så fort? Det är inte alls vad jag vill.
Jag har 68 dagar på mig att komma iform alltså. Dags att trappa upp nu. En timmes intensiv promenad innan frukost, crosstraining en gång, och en timmes intensiv promenad efter middagen blir dagsschemat till att börja med, sen ökar vi på med en corsstraining till per dag. Nu jävlar, om vi säger så :)
Caroline Pettersson
Jag har 68 dagar på mig att komma iform alltså. Dags att trappa upp nu. En timmes intensiv promenad innan frukost, crosstraining en gång, och en timmes intensiv promenad efter middagen blir dagsschemat till att börja med, sen ökar vi på med en corsstraining till per dag. Nu jävlar, om vi säger så :)
Caroline Pettersson
lördag, mars 24, 2007
Filosofiskt skadad
Jag har en del funderingar faktiskt:
- Vart tar tyget vägen när tröjan krymper? (Mest för att Elin ska sluta fundera)
- Varför heter det McDonalds men Big Mac?
- Kan en myra få sendrag?
- Vart tar universum slut?
- Hur kommer det sig att vi har olika hårfärger och pigment?
- Hur kommer det sig att en röst kan färdas tusentals mil från en mobiltelefon till en annan?
- Hur kan ett SIMkort vara låst till en speciell telefon?
- Hur vet man egentligen att man älskar någon?
- Hur kan jorden vara rund, men alla människor går uppåt?
Jag vet, jag är filosofiskt skadad.
Lördag idag. Har varit och letat göra-själv-påskägg idag med Elin. Inget resultat där inte. Var sedan ute och promenerade. Inget vidare til lresultat där heller eftersom vi frös så hemskt och inte orkade gå fort. Men ska träna nu snart i alla fall, sen blir det till att gå ut och gå med Nicky vid halv sju, sju. Ser också nu att jag har mammas linne på mig, och inte mitt. Populärt.
Caroline Pettersson
fredag, mars 23, 2007
Min och Elins tradition
Elin uppdaterade mig om att vi inte har någon tradition ihop. Sant, förutom fest och så. Men igår fick jag idén. den briljantaste idén av de alla. Påsk närmar sig med stora steg, och med det påskäggsutdelning. Jag frågade Elin; hur skulle det vara om vi, istället för att köpa godis åt oss själva, gav varandra ett varsitt ägg? Reglerna är enkla: Var och en väljer 3 godisartade sorter som måste finnas i ägget, resten av dem är upp till givaren. Gemensamt bland innehållet ska också en liten sak finnas som givaren väljer ut. Ägget skall också ha en personlig spegling av vänskapen. Svårare än så är det inte! Dock har det visat sig att det svåra i hela den här proceduren ligger i självaste ägget – och att hitta ett ägg som är gjort för att dekoreras. Panduros är för små. Men jag antar att det blir till att köpa ett vanligt och klä om det. Det kan väl inte vara så svårt, kan det? Jag har hur som haver en excellent bild för hur mitt ägg till Elin ska se ut, men tyvärr kan jag inte avslöja det här, eftersom fröken Svedberg läser den här bloggen av och till. However, så kan jag lägga upp en bild på det färdiga verket när det dagas för Påskafton! :)
Till dess, på återseende!
Till dess, på återseende!
onsdag, mars 21, 2007
Vinterjävlakräkhelvetessjukan
Har inte skrivit på ett tag nu pga att jag legat däckad i Vinterjävlakräksjukan. Är fortfarande oerhört klen och lite illamående, men det börjar bli bättre. I alla fall.
Har inte kunnat träna eller nå på en vecka snart, och börjar bli rätt desperat. Men måste bli på topp igen innan jag kör igång. Annars kan det bli rätt dåligt. Har i alla fall tappat 9 kg nu sen jag började, så jag ska väl inte klaga.
Och angående den där vårgrejen så står det i sig (Jag rår inte för det, jag svär) Men för tillfället s¨å är det rätt trevligt. Pretty damn good :P
Caroline Pettersson
Har inte kunnat träna eller nå på en vecka snart, och börjar bli rätt desperat. Men måste bli på topp igen innan jag kör igång. Annars kan det bli rätt dåligt. Har i alla fall tappat 9 kg nu sen jag började, så jag ska väl inte klaga.
Och angående den där vårgrejen så står det i sig (Jag rår inte för det, jag svär) Men för tillfället s¨å är det rätt trevligt. Pretty damn good :P
Caroline Pettersson
lördag, mars 17, 2007
Martin Luther King – Jag har en dröm
”Jag är glad över att delta tillsammans med er i dag i det som kommer att gå till historien som den största demonstrationen för frihet i vårt lands historia.
För hundra år sedan skrev en stor amerikan, i vars skugga vi i dag symboliskt står, under emancioationsproklamationen. Detta mycket betydelsefulla dekret tände en väldig hoppets låga för miljontals svarta slavar, som svetts av orättvisans svidande eld. Det kom som en glädjegryning efter fångenskapens långa natt.
Men hundra år senare är de svarta ännu inte fria. Hundra år senare är de svarta fortfarande tragiskt kuvade av segregering och diskriminering. Hundra år senare lever de svarta på en enslig ö av fattigdom mitt i ett vidsträckt hav av materiellt välstånd. Hundra år senare tynar de svarta fortfarande bort i utkanten av samhället, landsflyktiga i sitt eget land.
Vi har alltså kommit hit i dag för att synliggöra ett skamligt förhållande. Vi har på sätt och vis kommit till landets huvudstad för att lösa in en check. När republikens upphovsmän skrev de storslagna orden i konstitutionen och avhängighetsförklaringen, skrev de under en revers som alla amerikaner skulle bli arvtagare till. Denna revers var ett löfte om att alla människor, ja, svarta så väl som vita, skulle garanteras den omistliga rätten till ”liv, frihet och att söka lyckan”.
Det står i dag klart att USA har försummat att uppfylla detta löfte till sina färgade invånare. I stället för att lösa in denna heliga revers har Amerika gett de svarta en ogiltig check, en check som sänts tillbaka med orden ”täckning saknas”. Vi vägrar emellertid att tro att rättvisans bank har gjort konkurs. Vi vägrar tro att det saknas täckning i nationens väldiga möjlighetsvalv. Så vi har kommit för att lösa in checken, en check som på uppmaning kommer att ge oss frihetens rikedom och rättvisans trygghet.
Vi har också kommit till denna ärevördiga plats för att påminna Amerika om stundens våldsamma brådska. Det här är inte rätt tidpunkt att ägna sig åt lyxen att ta det lugnt eller att ta de successiva förändringarnas lugnade medel. Nu är tiden inne att förverkliga demokratins löften. Nu är tiden inne att resa sig ur segregeringens mörka, ödsliga dal och vandra på rättvisans soliga stig. Nu är tiden inne att dra upp vårt land ur orättfärdighetens dy upp på broderskapets fasta klippa. Nu är tiden inne att göra rättvisan till verklighet för alla Guds barn.
Det skulle vara ödesdigert för vår nation att blunda för stundens allvar. Denna heta sommar som sjuder de svartas berättigade missnöje kommer inte att vara över förrän det infinner sig en höst med frihet och jämlikhet. 1963 utgör inte slutet utan början. De som hoppats att de svarta bara behövde lätta på trycket och nu kommer att vara nöjda, kommer att få ett hårt uppvaknande om livet i nationen återgår till det normala.
Det kommer inte att bli vare sig lugn eller ro i USA förrän de svarta får sina medborgerliga rättigheter. Revoltens stormar kommer att fortsätta att skaka nationen i dess grundvalar tills rättvisans ljusa dag är inne.
Det finns dock något som jag måste säga mitt folk, som står på den här varma tröskeln in till rättvisans palats. Medan vi håller på att erhålla vår rättmätiga plats får vi inte göra oss skyldiga till något ont. Låt oss inte försöka släcka törsten efter frihet genom att dricka ur bitterhetens och hatets bägare. Vi måste ständigt och jämt föra vår kamp på ett värdigt och disciplinerat plan. Vi får inte låta vår kreativa protest urarta till fysiskt våld. Vi måste åter och åter höja oss till de majestätiska höjderna dör vi bemöter yttre våld med inte styrka.
Den underbara nya stridbarhet som har uppfyllt den svarta befolkningen får inte leda oss till att misstro alla vita. Många av våra vita bröder har – vilket framgår av deras närvaro hör i dag – kommit att inse att deras öde är knutet till vårt öde. De har kommit att inse att deras frihet är oupplösligt förbunden med vår frihet. Vi kan inte genomföra vandringen på egen hand. Och när vi vandrar måste vi lova att alltid marschera framåt. Vi kan inte vända om.
Det finns de som frågar medborgarrättskämparna: ”När blir ni nöjda?” Vi kan aldrig bli nöjda så länge de svarta utsätts för outsägligt fasansfull brutalitet från polisen. Vi kan aldrig bli nöjda så länge våra kroppar, när de är tunga och utmattade efter resan, inte kan få logi på motorvägarnas motell och städernas hotell. Vi kan inte bli nöjda så länge de svarta i grund och botten rör sig från ett getto till ett större. Vi kan aldrig bli nöjda så länge våra barn berövas sin självkänsla och fråntas sin värdighet av skyltar med texten ”endast vita”. Vi kan inte bli nöjda så länge de svarta i Mississippi inte får rösta och de svarta i New York inte tror att de har något att rösta för.
Nej och åter nej, vi är inte nöjda och vi kommer inte att bli nöjda förrän rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.
Jag är medveten om att vissa av er har kommit ur stora prövningar och lidanden. Visa kommer direkt från trånga fängelseceller. Vissa kommer från trakter dör er frihetssträvan har lett till att ni farit illa av förföljelsens stormvindar och fallit offer för polisvåldets tvära kast. Ni har varit det kreativa lidandets veteraner. Fortsätt jobba, i tro att ett oförtjänat lidande försonar.
Åk tillbaka till Mississippi, åt tillbaka till Alabama, åk tillbaka till South Carolina, åk tillbaka till Georgia, åk tillbaka till Louisiana, åk tillbaka till slummen och gettona i städerna i norr, och vet att på något vis kan och skall den här situationen förändras.
Låt oss inte fastna i förtvivlan. Jag säger er mina vänner att fastän svårigheter väntar oss både nu och framgent har jag ändå en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i Amerikas demokrati.
Jag har en dröm, att den här nationen en dag skall resa sig och leva upp till den verkliga innebörden i sin bekännelse: vi anser det självklart att alla människor har lika värde.
Jag har en dröm att en dag skall sönerna till forna slavar och sönerna till forna slavägare, på Georgias röda kullarm kunna sitta tillsammans vid broderskapets bord.
Jag har en dröm, att till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar av orättvisa och förtryck, en dag kommer att förvandlas till en oas av frihet och rättvisa.
Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall få bo i ett land där de inte kommer att bedömas efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsdrag.
Jag har en dröm!
Jag har en dröm, att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med dess guvernör som ständigt talar om att sätta stopp för och vägra tillämpa federala lagar; en dag skall svarta pojkar och flickor och vita pojkar och flickor just där i Alabama kunna hålla varandra varandras händer som systrar och bröder.
Jag har en dröm!
Jag har en dröm, att en dag skall alla dalar höjas och alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli slätt. Och Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor skall se det.
Detta är vårt hopp. Det är med den tron jag kommer att återvända till Södern. Med den tron kommer vi att kunna hugga it en hoppets sten ur förtvivlans berg.
Med den tron kommer vi att kunna förvandla den skärande dissonansen i vår nation till en vacker symfoni av broderskap. Med den tron kommer vi att kunna arbeta tillsammans, be tillsammans, kämpa tillsammans, sitta i fängelse tillsammans, försvara friheten tillsammans, för vi vet att vi skall bli fria en dag.
Det bli den dag, det blir den dag då alla Guds barn med ny innerbörd kan sjunga: ”Mitt land, det är om dig jag sjunger, frihetens ljuva land. Du land där mina fäder dog, du pilgrimens stolta land, låt frihetens klockor ringa från varje berg och höjd.” Och om Amerika skall kunna bli ett stort land måste detta bli verklighet.
Så låt då frihetens klockor ringa från de vidunderliga bergsluttningarna i New Hampshire.
Låt frihetens klockor ringa från de mäktiga bergen i New York.
Låt frihetens klockor ringa från de högresta Alleghenybergen i Pennsylvania.
Låt frihetens klockor ringa från de snöklädda Klippiga bergen i Colorado.
Låt frihetens klockor ringa från Kaliforniens kurviga sluttningar.
Men inte bara där.
Låt frihetens klockor ringa från Stone Mountain i Georgia.
Låt frihetens klockor ringa från Lockout Mountain i Tennessee.
Låt frihetens klockor ringa från varje kulle och jordhög i Mississippi. Låt frihetens klockor ringa från varje berg och höjd!
Och när det sker, när vi låter frihetens klockor ringa, när vi låter dem ringa från varje bygd och by, från varje stat och stad, kommer vi kunna påskynda den dag då alla Guds barn – svarta som vita, judar och hedningar, protestanter och katoliker – kan ta varandras händer och med den gamla negro spiritualen sjunga:
”Fria till sist! Fria till sist! Tack Fader Allsmäktig, vi är fria till sist!”
Martin Luther King - I have a dream, 28 augusti 1963, Marschen till Washington i kampen om jämlikhet mellan svarta och vita.
Caroline Pettersson
För hundra år sedan skrev en stor amerikan, i vars skugga vi i dag symboliskt står, under emancioationsproklamationen. Detta mycket betydelsefulla dekret tände en väldig hoppets låga för miljontals svarta slavar, som svetts av orättvisans svidande eld. Det kom som en glädjegryning efter fångenskapens långa natt.
Men hundra år senare är de svarta ännu inte fria. Hundra år senare är de svarta fortfarande tragiskt kuvade av segregering och diskriminering. Hundra år senare lever de svarta på en enslig ö av fattigdom mitt i ett vidsträckt hav av materiellt välstånd. Hundra år senare tynar de svarta fortfarande bort i utkanten av samhället, landsflyktiga i sitt eget land.
Vi har alltså kommit hit i dag för att synliggöra ett skamligt förhållande. Vi har på sätt och vis kommit till landets huvudstad för att lösa in en check. När republikens upphovsmän skrev de storslagna orden i konstitutionen och avhängighetsförklaringen, skrev de under en revers som alla amerikaner skulle bli arvtagare till. Denna revers var ett löfte om att alla människor, ja, svarta så väl som vita, skulle garanteras den omistliga rätten till ”liv, frihet och att söka lyckan”.
Det står i dag klart att USA har försummat att uppfylla detta löfte till sina färgade invånare. I stället för att lösa in denna heliga revers har Amerika gett de svarta en ogiltig check, en check som sänts tillbaka med orden ”täckning saknas”. Vi vägrar emellertid att tro att rättvisans bank har gjort konkurs. Vi vägrar tro att det saknas täckning i nationens väldiga möjlighetsvalv. Så vi har kommit för att lösa in checken, en check som på uppmaning kommer att ge oss frihetens rikedom och rättvisans trygghet.
Vi har också kommit till denna ärevördiga plats för att påminna Amerika om stundens våldsamma brådska. Det här är inte rätt tidpunkt att ägna sig åt lyxen att ta det lugnt eller att ta de successiva förändringarnas lugnade medel. Nu är tiden inne att förverkliga demokratins löften. Nu är tiden inne att resa sig ur segregeringens mörka, ödsliga dal och vandra på rättvisans soliga stig. Nu är tiden inne att dra upp vårt land ur orättfärdighetens dy upp på broderskapets fasta klippa. Nu är tiden inne att göra rättvisan till verklighet för alla Guds barn.
Det skulle vara ödesdigert för vår nation att blunda för stundens allvar. Denna heta sommar som sjuder de svartas berättigade missnöje kommer inte att vara över förrän det infinner sig en höst med frihet och jämlikhet. 1963 utgör inte slutet utan början. De som hoppats att de svarta bara behövde lätta på trycket och nu kommer att vara nöjda, kommer att få ett hårt uppvaknande om livet i nationen återgår till det normala.
Det kommer inte att bli vare sig lugn eller ro i USA förrän de svarta får sina medborgerliga rättigheter. Revoltens stormar kommer att fortsätta att skaka nationen i dess grundvalar tills rättvisans ljusa dag är inne.
Det finns dock något som jag måste säga mitt folk, som står på den här varma tröskeln in till rättvisans palats. Medan vi håller på att erhålla vår rättmätiga plats får vi inte göra oss skyldiga till något ont. Låt oss inte försöka släcka törsten efter frihet genom att dricka ur bitterhetens och hatets bägare. Vi måste ständigt och jämt föra vår kamp på ett värdigt och disciplinerat plan. Vi får inte låta vår kreativa protest urarta till fysiskt våld. Vi måste åter och åter höja oss till de majestätiska höjderna dör vi bemöter yttre våld med inte styrka.
Den underbara nya stridbarhet som har uppfyllt den svarta befolkningen får inte leda oss till att misstro alla vita. Många av våra vita bröder har – vilket framgår av deras närvaro hör i dag – kommit att inse att deras öde är knutet till vårt öde. De har kommit att inse att deras frihet är oupplösligt förbunden med vår frihet. Vi kan inte genomföra vandringen på egen hand. Och när vi vandrar måste vi lova att alltid marschera framåt. Vi kan inte vända om.
Det finns de som frågar medborgarrättskämparna: ”När blir ni nöjda?” Vi kan aldrig bli nöjda så länge de svarta utsätts för outsägligt fasansfull brutalitet från polisen. Vi kan aldrig bli nöjda så länge våra kroppar, när de är tunga och utmattade efter resan, inte kan få logi på motorvägarnas motell och städernas hotell. Vi kan inte bli nöjda så länge de svarta i grund och botten rör sig från ett getto till ett större. Vi kan aldrig bli nöjda så länge våra barn berövas sin självkänsla och fråntas sin värdighet av skyltar med texten ”endast vita”. Vi kan inte bli nöjda så länge de svarta i Mississippi inte får rösta och de svarta i New York inte tror att de har något att rösta för.
Nej och åter nej, vi är inte nöjda och vi kommer inte att bli nöjda förrän rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.
Jag är medveten om att vissa av er har kommit ur stora prövningar och lidanden. Visa kommer direkt från trånga fängelseceller. Vissa kommer från trakter dör er frihetssträvan har lett till att ni farit illa av förföljelsens stormvindar och fallit offer för polisvåldets tvära kast. Ni har varit det kreativa lidandets veteraner. Fortsätt jobba, i tro att ett oförtjänat lidande försonar.
Åk tillbaka till Mississippi, åt tillbaka till Alabama, åk tillbaka till South Carolina, åk tillbaka till Georgia, åk tillbaka till Louisiana, åk tillbaka till slummen och gettona i städerna i norr, och vet att på något vis kan och skall den här situationen förändras.
Låt oss inte fastna i förtvivlan. Jag säger er mina vänner att fastän svårigheter väntar oss både nu och framgent har jag ändå en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i Amerikas demokrati.
Jag har en dröm, att den här nationen en dag skall resa sig och leva upp till den verkliga innebörden i sin bekännelse: vi anser det självklart att alla människor har lika värde.
Jag har en dröm att en dag skall sönerna till forna slavar och sönerna till forna slavägare, på Georgias röda kullarm kunna sitta tillsammans vid broderskapets bord.
Jag har en dröm, att till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar av orättvisa och förtryck, en dag kommer att förvandlas till en oas av frihet och rättvisa.
Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall få bo i ett land där de inte kommer att bedömas efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsdrag.
Jag har en dröm!
Jag har en dröm, att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med dess guvernör som ständigt talar om att sätta stopp för och vägra tillämpa federala lagar; en dag skall svarta pojkar och flickor och vita pojkar och flickor just där i Alabama kunna hålla varandra varandras händer som systrar och bröder.
Jag har en dröm!
Jag har en dröm, att en dag skall alla dalar höjas och alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli slätt. Och Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor skall se det.
Detta är vårt hopp. Det är med den tron jag kommer att återvända till Södern. Med den tron kommer vi att kunna hugga it en hoppets sten ur förtvivlans berg.
Med den tron kommer vi att kunna förvandla den skärande dissonansen i vår nation till en vacker symfoni av broderskap. Med den tron kommer vi att kunna arbeta tillsammans, be tillsammans, kämpa tillsammans, sitta i fängelse tillsammans, försvara friheten tillsammans, för vi vet att vi skall bli fria en dag.
Det bli den dag, det blir den dag då alla Guds barn med ny innerbörd kan sjunga: ”Mitt land, det är om dig jag sjunger, frihetens ljuva land. Du land där mina fäder dog, du pilgrimens stolta land, låt frihetens klockor ringa från varje berg och höjd.” Och om Amerika skall kunna bli ett stort land måste detta bli verklighet.
Så låt då frihetens klockor ringa från de vidunderliga bergsluttningarna i New Hampshire.
Låt frihetens klockor ringa från de mäktiga bergen i New York.
Låt frihetens klockor ringa från de högresta Alleghenybergen i Pennsylvania.
Låt frihetens klockor ringa från de snöklädda Klippiga bergen i Colorado.
Låt frihetens klockor ringa från Kaliforniens kurviga sluttningar.
Men inte bara där.
Låt frihetens klockor ringa från Stone Mountain i Georgia.
Låt frihetens klockor ringa från Lockout Mountain i Tennessee.
Låt frihetens klockor ringa från varje kulle och jordhög i Mississippi. Låt frihetens klockor ringa från varje berg och höjd!
Och när det sker, när vi låter frihetens klockor ringa, när vi låter dem ringa från varje bygd och by, från varje stat och stad, kommer vi kunna påskynda den dag då alla Guds barn – svarta som vita, judar och hedningar, protestanter och katoliker – kan ta varandras händer och med den gamla negro spiritualen sjunga:
”Fria till sist! Fria till sist! Tack Fader Allsmäktig, vi är fria till sist!”
Martin Luther King - I have a dream, 28 augusti 1963, Marschen till Washington i kampen om jämlikhet mellan svarta och vita.
Caroline Pettersson
onsdag, mars 14, 2007
En oväntad känsla
Okej, jag trodde aldrig jag skulle känna så här. Aldrig i hela mitt liv. Varför - Jag vet inte. Jag bara gör det. Men jag hoppas jag kommer över det. Det gör jag verkligen. Eller?
Caroline Pettersson
Caroline Pettersson
måndag, mars 12, 2007
Utmaning
Sarah har utmanat mig att berätta 6 underliga saker om mig själv, och Emma har gjor detta så jag måste väl jag också :)
1. Jag är galtet, helt sjuuuukt galet, förtjust i polisbilar (Dock endast Volvo V70 XC)
2. Jag pratar ofta engelska med mig själv när jag är ensam. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte ens själv.
3. Jag kan enbart känna rytmen efter jag fått lite alkohol i mig.
4. Förr grät jag jämt på fyllan, och då snackar vi jämt som i konstant.
5. IKEA är den absolut bästa affären jag vet.
6. Det är inte svårt att räkna ut mina utgifter. Det är bara att ta min inkomst och lägga till 10%.
Jag utmanar: Mary, för hon har inte skrivit än, men hon har blivit tagen av Sarah tror jag, och sen vet jag att Bea brukar läsa min blogg, så jag utmanar Bea då :)
REGLER:Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Caroline Pettersson
1. Jag är galtet, helt sjuuuukt galet, förtjust i polisbilar (Dock endast Volvo V70 XC)
2. Jag pratar ofta engelska med mig själv när jag är ensam. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte ens själv.
3. Jag kan enbart känna rytmen efter jag fått lite alkohol i mig.
4. Förr grät jag jämt på fyllan, och då snackar vi jämt som i konstant.
5. IKEA är den absolut bästa affären jag vet.
6. Det är inte svårt att räkna ut mina utgifter. Det är bara att ta min inkomst och lägga till 10%.
Jag utmanar: Mary, för hon har inte skrivit än, men hon har blivit tagen av Sarah tror jag, och sen vet jag att Bea brukar läsa min blogg, så jag utmanar Bea då :)
REGLER:Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.
Caroline Pettersson
söndag, mars 11, 2007
Viktnedgångens alla sidor
Jag skriver denna blogg för att klargöra några saker. Som några av er redan vet så håller jag på att gå ner i vikt, och det har visat sig att en del tar viktnedgång med en klackspark. Men tro mig, det är verkligen ingen dans på rosor. Varje dag blir jag påmind om mitt utseende i spegeln, och varje dag får jag ångest av att vågen inte visar ett kilo mindre än vad den gör. Och samtidigt går jag ner varje dag, vilket mer än vad man kan önska sig. Sen den 6 februari har jag gått ner 6,5 kg, och det är verkligen inte ett dåligt resultat. Trots det känner jag mig som en uppblåsbar badboll som blåses upp mer och mer. Vad man måste inse i sin viktnedgång är att de tappade kilona inte enbart kommer från magområdet, utan det är höfter, häcken, låren, armar, händer, hals, ansikte och Gud förbjude – brösten. Alla kroppsdelar är med i leken. Och det är där misstaget sker som sagt. Vi förblindar oss på att magen inte minskas och spenderar inte den minsta tanken på att de övriga delarna minskat i mått. Men jag kan inte komma förbi det. Jag kan bara inte. Hur jag än gör så är jag enbart fokuserad på magens omkrets.
Sen har vi snaskbegäret. Ni förstår nog inte hur svårt det faktiskt är att sitta i samma rum som någon som smaskar i sig godsaker, och ha den ständiga tanken i huvudet att även om du bara tar en liten bit så kommer det inte att hjälpa. Det bästa sättet är att avstå helt och hållet ett par veckor, för att sedan tillåta dig själv att ta något litet en dag i veckan. Jag tillexempel dricker bara ett glas dricka i veckan. Resten av dagarna är det enbart vatten som gäller, och jag hade nog aldrig trott det skulle ske, men nu tycker jag inte ens om dricka längre. Det är alldeles för sliskigt och sockerblaskigt, och jag förstår inte hur jag någonsin gillat det så mycket. Ni kan kalla mig Tvättsvampen, för övrigt.
Det ständiga behovet av att träna och motionera är knäckande vid en viss tidpunkt. Att inte kunna tänka på något annat än hur äcklad man kommer känna sig när man slutat träna och går upp alla kilona igen. Jag skulle känna mig värdelös och misslyckad som kastat bort all den tiden jag lagt ner.
Så alla ni som tar viktnedgång med en klackspark – testa själva och berätta sen vad ni tycker om det. För mig är det en stor psykiskt påfrestning, som styr min vardag helt och hållet. Jag har aldrig förut känt mig så kontrollerad som jag gör nu, men jag gör det för min egen skull. För när jag nått min drömmålvikt hoppas jag på att för en gångs skull få känna mig fri och framförallt – få älska mig själv för första gången i mitt liv.
Sen har vi snaskbegäret. Ni förstår nog inte hur svårt det faktiskt är att sitta i samma rum som någon som smaskar i sig godsaker, och ha den ständiga tanken i huvudet att även om du bara tar en liten bit så kommer det inte att hjälpa. Det bästa sättet är att avstå helt och hållet ett par veckor, för att sedan tillåta dig själv att ta något litet en dag i veckan. Jag tillexempel dricker bara ett glas dricka i veckan. Resten av dagarna är det enbart vatten som gäller, och jag hade nog aldrig trott det skulle ske, men nu tycker jag inte ens om dricka längre. Det är alldeles för sliskigt och sockerblaskigt, och jag förstår inte hur jag någonsin gillat det så mycket. Ni kan kalla mig Tvättsvampen, för övrigt.
Det ständiga behovet av att träna och motionera är knäckande vid en viss tidpunkt. Att inte kunna tänka på något annat än hur äcklad man kommer känna sig när man slutat träna och går upp alla kilona igen. Jag skulle känna mig värdelös och misslyckad som kastat bort all den tiden jag lagt ner.
Så alla ni som tar viktnedgång med en klackspark – testa själva och berätta sen vad ni tycker om det. För mig är det en stor psykiskt påfrestning, som styr min vardag helt och hållet. Jag har aldrig förut känt mig så kontrollerad som jag gör nu, men jag gör det för min egen skull. För när jag nått min drömmålvikt hoppas jag på att för en gångs skull få känna mig fri och framförallt – få älska mig själv för första gången i mitt liv.
Förutsägbara vinnare
Det var absolut inte oväntat att The ark skulle vinna Melodifestivalen 2007 med "The Worring Kind". Personligen hejade jag på dem och Mums-Mums Zelmerlöf.
Har nu gått ner 6,5 kg, men känner mig som att jag sväller. Som en uppblåsbar badboll ungefär.
Caroline Pettersson
Har nu gått ner 6,5 kg, men känner mig som att jag sväller. Som en uppblåsbar badboll ungefär.
Caroline Pettersson
torsdag, mars 08, 2007
Sofia Wistam på RIX FM - Nej tack
När ska de sluta ha Sofia Wistam på eftermiddagarna på Rix Fm? Hon är totalt kass som radiopratare, och jag zappar bort hennes dryga kommentarer. Hur intressant var det att lyssna på hennes förkylningstips i 45 minuter, eller hennes eviga tjatande om den gamla fotöljen hon införskaffat sig via Tradera.com? Jag orkar inte med människan. Kan hon inte bara gå och bl igravid igen så vi slipper henne?
Håller på att göra om i rummet också. Den som lever få se resultatet.. Jag är inte så säker på det själv faktiskt.. Sitter för tillfället på golvet och stirrar på allt damm och äckel. Är också rätt säker på att jag slängt en massa föremål som jag kommer ångra senare. Ajaaa..
Caroline Pettersson
Håller på att göra om i rummet också. Den som lever få se resultatet.. Jag är inte så säker på det själv faktiskt.. Sitter för tillfället på golvet och stirrar på allt damm och äckel. Är också rätt säker på att jag slängt en massa föremål som jag kommer ångra senare. Ajaaa..
Caroline Pettersson
tisdag, mars 06, 2007
AFI - Prelude 12/21
This is what I brought you.
This you can keep.
This is what I brought.
You may forget me.
I promise to depart just promise one thing.
Kiss my eyes and lay me to sleep.
This is what I brought you.
This you can keep.
This is what I brought.
You may forget me.
I promise you my heart just promise to sing.
Kiss my eyes and lay me to sleep.
This is what I thought, I thought you'd need me.
This is what I thought, so think me naive.
I promise you a heart you'd promise to keep.
Kiss my eyes and lay me to sleep.
Frutansvärt bra låt, som spelas i One Tree Hill, 406, När Peyton tar ut sin ilska på Derek i boxningsringen. Synd att den inte är långre än så här
Caroline Pettersson
This you can keep.
This is what I brought.
You may forget me.
I promise to depart just promise one thing.
Kiss my eyes and lay me to sleep.
This is what I brought you.
This you can keep.
This is what I brought.
You may forget me.
I promise you my heart just promise to sing.
Kiss my eyes and lay me to sleep.
This is what I thought, I thought you'd need me.
This is what I thought, so think me naive.
I promise you a heart you'd promise to keep.
Kiss my eyes and lay me to sleep.
Frutansvärt bra låt, som spelas i One Tree Hill, 406, När Peyton tar ut sin ilska på Derek i boxningsringen. Synd att den inte är långre än så här
Caroline Pettersson
måndag, mars 05, 2007
En spontan roadtrip's 3 öden
Jag och Karin gjorde ett spontanryck till Valbo igår. Bara så där, och jäklar vad skoj vi hade det! För det första: Kolla ALLTID så att ni har spolarvätska så ni klarar er hela vägen ner. Såna här dagar kan det bli rätt skitigt efter motorvägen, och om ni redan har passerat Hagsta är det rätt långt att klara sig utan sikt till Statoil på vägen till Valbo. Att köra på känsla är kanske inte alltid lika enkelt.
För det andra: underskatta aldrig längden av en lastbil. Det kan bli lite tight mellan den och Valboköpcentrums avfart.
För det tredje: Vid McDonalds finns det en kant. Den kanten ska man inte alltid gena över. Det kan då smälla ordentligt. Men man kan ha tur också. Det hade vi.
Ha en trevlig trip!
Caroline Pettersson
För det andra: underskatta aldrig längden av en lastbil. Det kan bli lite tight mellan den och Valboköpcentrums avfart.
För det tredje: Vid McDonalds finns det en kant. Den kanten ska man inte alltid gena över. Det kan då smälla ordentligt. Men man kan ha tur också. Det hade vi.
Ha en trevlig trip!
Caroline Pettersson
lördag, mars 03, 2007
Gårdagen
Tjejkväll hos Lisa igår. Finns bara ett ord att säga egentligen: Blött.
Har nog aldrig mått så dåligt förr dagen efter (bortsett annandagen 2005). Me nvi hade det fruktansvärt roligt. Man kan väl bara konstatera att jag och Lisa sög på Buzz, samtidigt som jag, Elin och Karin ägde det. Pizzan smakade utsökt.
Och hur skulle jag kunna veta att Karin var ute och att hon skulle öppna dörren precis när jag lutade mig mot den? :)
Caroline Pettersson
Har nog aldrig mått så dåligt förr dagen efter (bortsett annandagen 2005). Me nvi hade det fruktansvärt roligt. Man kan väl bara konstatera att jag och Lisa sög på Buzz, samtidigt som jag, Elin och Karin ägde det. Pizzan smakade utsökt.
Och hur skulle jag kunna veta att Karin var ute och att hon skulle öppna dörren precis när jag lutade mig mot den? :)
Caroline Pettersson
torsdag, mars 01, 2007
Högskola eller Universitet..?
(Jo Emma jag syftade på det där som du tyckte var bra, med Ryan du vet… Tänds det något ljus då?)
Idag har jag suttit på Furan Café med Elin och Karin och bläddrat genom högskole- och universitetskataloger. Allt för att få någon klarsida på det hela. Sabbatsåret är snart slut, och därmed den pluggfria tiden. Jag måste erkänna att jag många stunder saknat pluggandet. Det är underskattat, faktiskt. Nu gäller det bara att komma på vad man vill prioritera här i livet, och välja rätt. För visst måste man det, annars vore det bortkastat. Har i dag också insett att vissa saker måste brytas. Klart de måste, hur ska de annars gå? Det är inte vad jag hade tänkt mig, men hey – Sånt är livet.
Jag har en del program och kurser ner klottrade och understrukna, men svårheten ligger i att hitta numero uno. The one thing. Det jag vill i första hand. Sen i andra, osv osv. Men jag säger som jag ofta sagt det här året: Det löser sig. Det måste lösa sig. Good things happen if you just believe.
Sen, så är jag olidligt less på allt tjafs som är runt omkring. Lägg ner, hitta något annat att bry er om. Typ, er själva?
Caroline Pettersson
Idag har jag suttit på Furan Café med Elin och Karin och bläddrat genom högskole- och universitetskataloger. Allt för att få någon klarsida på det hela. Sabbatsåret är snart slut, och därmed den pluggfria tiden. Jag måste erkänna att jag många stunder saknat pluggandet. Det är underskattat, faktiskt. Nu gäller det bara att komma på vad man vill prioritera här i livet, och välja rätt. För visst måste man det, annars vore det bortkastat. Har i dag också insett att vissa saker måste brytas. Klart de måste, hur ska de annars gå? Det är inte vad jag hade tänkt mig, men hey – Sånt är livet.
Jag har en del program och kurser ner klottrade och understrukna, men svårheten ligger i att hitta numero uno. The one thing. Det jag vill i första hand. Sen i andra, osv osv. Men jag säger som jag ofta sagt det här året: Det löser sig. Det måste lösa sig. Good things happen if you just believe.
Sen, så är jag olidligt less på allt tjafs som är runt omkring. Lägg ner, hitta något annat att bry er om. Typ, er själva?
Caroline Pettersson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
