Fåfängans farliga begär

Du har allt en människa an tänka sig. Den senaste tekniken, en schysst bil. ett bankkort som inte kommer svika dig.
Men vad är det för mening att vara självbelåten om man lever ensam och inte har någon att dela sin vardag med? Hjälper det oss att få någon genom att hela tiden se vårt bästa ut? Är det vad vi verkligen vill ha nu för tiden, ett liv i ytlighetens tecken? Det är inte vad jag vill ha i alla fall. Men säkerligen – jag är precis som alla. Man kan inte säga att man går efter insidan i första hand, för det gör man inte. Du ser en person som du blir attraherad av (Ding! Utsidan fick första platsen!), du börjar prata med varelsen i fråga där du lär känna honom/henne och du gillar det du hör (Och ding! Insidan tog andra platsen!). Hur gärna vi än vill förneka det, så kan vi inte. Men är det inte underbart när det visar sig att man står där vid altaret, redo att ingå äktenskap med någon som man inte attraherades av vid första ögonkastet? För allt behöver inte vara så självklart här i livet. Livet behöver inte vara som en sagostund i sann Disneyanda. Vi får inte bli för bortskämda med oss själva, utan låt oss kämpa för det vi vill ha här i livet. Jag tror inte att vi överlever här i livet genom att hela tiden få det vi pekar på. Jag menar inte att vi faller ihop och dör på shoppingrundan precis efter beviljningen av kortköpet på 10 papp, utan att vi inte kommer klara oss i livet så småningom. Hur ska det bli när man inte längre har tillgång till det där feta bankkontot, och måste stå på egna ben. Man får lära sig allt från grunderna igen, och för vissa kan det redan vara för sent. Det samma gäller kärleken. Om vi hela tiden får den vi vill ha pga. utseendet, hur ska det då bli när vårt ego nått maxkapacitet, och något händer med vårt yttre och förstörs för alltid? När man redan bränt alla broar att leva på sitt inre, för man tillbringat hela sitt liv till att vara fåfängan hängiven. Jag tror inte att det håller i längden, tyvärr.
Men hur gärna jag en skulle vilja säga det, så kan jag inte. Jag kan inte säga att jag härmed kommer gå på insidan i första hand, och låta det yttre bara vara en bonus. För det är som en förinstallerad programvara i våra hjärnor, och det skulle ta oss halva livet att få bort det. Och om vi skulle lägga ner all vår energi på att försöka ändra detta, så skulle vi inte ha någon tid i världen för att träffa någon. Så låt det vara så, men skänk dock lite tid varje dag att vara mindre fåfäng och försök se människors inre värde. För varje individ är värd så mycket mer än vad de tror. Berätta för varandra vad ni gillar hos han/henne. Tro mig, det gör så mycket!
Ta vara på varandra, och kom ihåg – Var och en är unik, ingen har rätt att kalla någon annan för värdelös.


Caroline Pettersson