Viktnedgångens alla sidor

Jag skriver denna blogg för att klargöra några saker. Som några av er redan vet så håller jag på att gå ner i vikt, och det har visat sig att en del tar viktnedgång med en klackspark. Men tro mig, det är verkligen ingen dans på rosor. Varje dag blir jag påmind om mitt utseende i spegeln, och varje dag får jag ångest av att vågen inte visar ett kilo mindre än vad den gör. Och samtidigt går jag ner varje dag, vilket mer än vad man kan önska sig. Sen den 6 februari har jag gått ner 6,5 kg, och det är verkligen inte ett dåligt resultat. Trots det känner jag mig som en uppblåsbar badboll som blåses upp mer och mer. Vad man måste inse i sin viktnedgång är att de tappade kilona inte enbart kommer från magområdet, utan det är höfter, häcken, låren, armar, händer, hals, ansikte och Gud förbjude – brösten. Alla kroppsdelar är med i leken. Och det är där misstaget sker som sagt. Vi förblindar oss på att magen inte minskas och spenderar inte den minsta tanken på att de övriga delarna minskat i mått. Men jag kan inte komma förbi det. Jag kan bara inte. Hur jag än gör så är jag enbart fokuserad på magens omkrets.
Sen har vi snaskbegäret. Ni förstår nog inte hur svårt det faktiskt är att sitta i samma rum som någon som smaskar i sig godsaker, och ha den ständiga tanken i huvudet att även om du bara tar en liten bit så kommer det inte att hjälpa. Det bästa sättet är att avstå helt och hållet ett par veckor, för att sedan tillåta dig själv att ta något litet en dag i veckan. Jag tillexempel dricker bara ett glas dricka i veckan. Resten av dagarna är det enbart vatten som gäller, och jag hade nog aldrig trott det skulle ske, men nu tycker jag inte ens om dricka längre. Det är alldeles för sliskigt och sockerblaskigt, och jag förstår inte hur jag någonsin gillat det så mycket. Ni kan kalla mig Tvättsvampen, för övrigt.
Det ständiga behovet av att träna och motionera är knäckande vid en viss tidpunkt. Att inte kunna tänka på något annat än hur äcklad man kommer känna sig när man slutat träna och går upp alla kilona igen. Jag skulle känna mig värdelös och misslyckad som kastat bort all den tiden jag lagt ner.

Så alla ni som tar viktnedgång med en klackspark – testa själva och berätta sen vad ni tycker om det. För mig är det en stor psykiskt påfrestning, som styr min vardag helt och hållet. Jag har aldrig förut känt mig så kontrollerad som jag gör nu, men jag gör det för min egen skull. För när jag nått min drömmålvikt hoppas jag på att för en gångs skull få känna mig fri och framförallt – få älska mig själv för första gången i mitt liv.