Martin Luther King – Jag har en dröm

”Jag är glad över att delta tillsammans med er i dag i det som kommer att gå till historien som den största demonstrationen för frihet i vårt lands historia.
För hundra år sedan skrev en stor amerikan, i vars skugga vi i dag symboliskt står, under emancioationsproklamationen. Detta mycket betydelsefulla dekret tände en väldig hoppets låga för miljontals svarta slavar, som svetts av orättvisans svidande eld. Det kom som en glädjegryning efter fångenskapens långa natt.
Men hundra år senare är de svarta ännu inte fria. Hundra år senare är de svarta fortfarande tragiskt kuvade av segregering och diskriminering. Hundra år senare lever de svarta på en enslig ö av fattigdom mitt i ett vidsträckt hav av materiellt välstånd. Hundra år senare tynar de svarta fortfarande bort i utkanten av samhället, landsflyktiga i sitt eget land.
Vi har alltså kommit hit i dag för att synliggöra ett skamligt förhållande. Vi har på sätt och vis kommit till landets huvudstad för att lösa in en check. När republikens upphovsmän skrev de storslagna orden i konstitutionen och avhängighetsförklaringen, skrev de under en revers som alla amerikaner skulle bli arvtagare till. Denna revers var ett löfte om att alla människor, ja, svarta så väl som vita, skulle garanteras den omistliga rätten till ”liv, frihet och att söka lyckan”.
Det står i dag klart att USA har försummat att uppfylla detta löfte till sina färgade invånare. I stället för att lösa in denna heliga revers har Amerika gett de svarta en ogiltig check, en check som sänts tillbaka med orden ”täckning saknas”. Vi vägrar emellertid att tro att rättvisans bank har gjort konkurs. Vi vägrar tro att det saknas täckning i nationens väldiga möjlighetsvalv. Så vi har kommit för att lösa in checken, en check som på uppmaning kommer att ge oss frihetens rikedom och rättvisans trygghet.
Vi har också kommit till denna ärevördiga plats för att påminna Amerika om stundens våldsamma brådska. Det här är inte rätt tidpunkt att ägna sig åt lyxen att ta det lugnt eller att ta de successiva förändringarnas lugnade medel. Nu är tiden inne att förverkliga demokratins löften. Nu är tiden inne att resa sig ur segregeringens mörka, ödsliga dal och vandra på rättvisans soliga stig. Nu är tiden inne att dra upp vårt land ur orättfärdighetens dy upp på broderskapets fasta klippa. Nu är tiden inne att göra rättvisan till verklighet för alla Guds barn.
Det skulle vara ödesdigert för vår nation att blunda för stundens allvar. Denna heta sommar som sjuder de svartas berättigade missnöje kommer inte att vara över förrän det infinner sig en höst med frihet och jämlikhet. 1963 utgör inte slutet utan början. De som hoppats att de svarta bara behövde lätta på trycket och nu kommer att vara nöjda, kommer att få ett hårt uppvaknande om livet i nationen återgår till det normala.
Det kommer inte att bli vare sig lugn eller ro i USA förrän de svarta får sina medborgerliga rättigheter. Revoltens stormar kommer att fortsätta att skaka nationen i dess grundvalar tills rättvisans ljusa dag är inne.
Det finns dock något som jag måste säga mitt folk, som står på den här varma tröskeln in till rättvisans palats. Medan vi håller på att erhålla vår rättmätiga plats får vi inte göra oss skyldiga till något ont. Låt oss inte försöka släcka törsten efter frihet genom att dricka ur bitterhetens och hatets bägare. Vi måste ständigt och jämt föra vår kamp på ett värdigt och disciplinerat plan. Vi får inte låta vår kreativa protest urarta till fysiskt våld. Vi måste åter och åter höja oss till de majestätiska höjderna dör vi bemöter yttre våld med inte styrka.
Den underbara nya stridbarhet som har uppfyllt den svarta befolkningen får inte leda oss till att misstro alla vita. Många av våra vita bröder har – vilket framgår av deras närvaro hör i dag – kommit att inse att deras öde är knutet till vårt öde. De har kommit att inse att deras frihet är oupplösligt förbunden med vår frihet. Vi kan inte genomföra vandringen på egen hand. Och när vi vandrar måste vi lova att alltid marschera framåt. Vi kan inte vända om.
Det finns de som frågar medborgarrättskämparna: ”När blir ni nöjda?” Vi kan aldrig bli nöjda så länge de svarta utsätts för outsägligt fasansfull brutalitet från polisen. Vi kan aldrig bli nöjda så länge våra kroppar, när de är tunga och utmattade efter resan, inte kan få logi på motorvägarnas motell och städernas hotell. Vi kan inte bli nöjda så länge de svarta i grund och botten rör sig från ett getto till ett större. Vi kan aldrig bli nöjda så länge våra barn berövas sin självkänsla och fråntas sin värdighet av skyltar med texten ”endast vita”. Vi kan inte bli nöjda så länge de svarta i Mississippi inte får rösta och de svarta i New York inte tror att de har något att rösta för.
Nej och åter nej, vi är inte nöjda och vi kommer inte att bli nöjda förrän rätten väller fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström.
Jag är medveten om att vissa av er har kommit ur stora prövningar och lidanden. Visa kommer direkt från trånga fängelseceller. Vissa kommer från trakter dör er frihetssträvan har lett till att ni farit illa av förföljelsens stormvindar och fallit offer för polisvåldets tvära kast. Ni har varit det kreativa lidandets veteraner. Fortsätt jobba, i tro att ett oförtjänat lidande försonar.
Åk tillbaka till Mississippi, åt tillbaka till Alabama, åk tillbaka till South Carolina, åk tillbaka till Georgia, åk tillbaka till Louisiana, åk tillbaka till slummen och gettona i städerna i norr, och vet att på något vis kan och skall den här situationen förändras.
Låt oss inte fastna i förtvivlan. Jag säger er mina vänner att fastän svårigheter väntar oss både nu och framgent har jag ändå en dröm. Det är en dröm med djupa rötter i Amerikas demokrati.
Jag har en dröm, att den här nationen en dag skall resa sig och leva upp till den verkliga innebörden i sin bekännelse: vi anser det självklart att alla människor har lika värde.
Jag har en dröm att en dag skall sönerna till forna slavar och sönerna till forna slavägare, på Georgias röda kullarm kunna sitta tillsammans vid broderskapets bord.
Jag har en dröm, att till och med staten Mississippi, en stat som försmäktar av orättvisa och förtryck, en dag kommer att förvandlas till en oas av frihet och rättvisa.
Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall få bo i ett land där de inte kommer att bedömas efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsdrag.
Jag har en dröm!
Jag har en dröm, att en dag, nere i Alabama med dess hätska rasister, med dess guvernör som ständigt talar om att sätta stopp för och vägra tillämpa federala lagar; en dag skall svarta pojkar och flickor och vita pojkar och flickor just där i Alabama kunna hålla varandra varandras händer som systrar och bröder.
Jag har en dröm!
Jag har en dröm, att en dag skall alla dalar höjas och alla berg och höjder sänkas. Oländig mark skall jämnas och branter bli slätt. Och Herrens härlighet skall uppenbaras och alla människor skall se det.
Detta är vårt hopp. Det är med den tron jag kommer att återvända till Södern. Med den tron kommer vi att kunna hugga it en hoppets sten ur förtvivlans berg.
Med den tron kommer vi att kunna förvandla den skärande dissonansen i vår nation till en vacker symfoni av broderskap. Med den tron kommer vi att kunna arbeta tillsammans, be tillsammans, kämpa tillsammans, sitta i fängelse tillsammans, försvara friheten tillsammans, för vi vet att vi skall bli fria en dag.
Det bli den dag, det blir den dag då alla Guds barn med ny innerbörd kan sjunga: ”Mitt land, det är om dig jag sjunger, frihetens ljuva land. Du land där mina fäder dog, du pilgrimens stolta land, låt frihetens klockor ringa från varje berg och höjd.” Och om Amerika skall kunna bli ett stort land måste detta bli verklighet.
Så låt då frihetens klockor ringa från de vidunderliga bergsluttningarna i New Hampshire.
Låt frihetens klockor ringa från de mäktiga bergen i New York.
Låt frihetens klockor ringa från de högresta Alleghenybergen i Pennsylvania.
Låt frihetens klockor ringa från de snöklädda Klippiga bergen i Colorado.
Låt frihetens klockor ringa från Kaliforniens kurviga sluttningar.
Men inte bara där.
Låt frihetens klockor ringa från Stone Mountain i Georgia.
Låt frihetens klockor ringa från Lockout Mountain i Tennessee.
Låt frihetens klockor ringa från varje kulle och jordhög i Mississippi. Låt frihetens klockor ringa från varje berg och höjd!
Och när det sker, när vi låter frihetens klockor ringa, när vi låter dem ringa från varje bygd och by, från varje stat och stad, kommer vi kunna påskynda den dag då alla Guds barn – svarta som vita, judar och hedningar, protestanter och katoliker – kan ta varandras händer och med den gamla negro spiritualen sjunga:
”Fria till sist! Fria till sist! Tack Fader Allsmäktig, vi är fria till sist!”


Martin Luther King - I have a dream, 28 augusti 1963, Marschen till Washington i kampen om jämlikhet mellan svarta och vita.



Caroline Pettersson