Viktnedgångens alla sidor

Jag skriver denna blogg för att klargöra några saker. Som några av er redan vet så håller jag på att gå ner i vikt, och det har visat sig att en del tar viktnedgång med en klackspark. Men tro mig, det är verkligen ingen dans på rosor. Varje dag blir jag påmind om mitt utseende i spegeln, och varje dag får jag ångest av att vågen inte visar ett kilo mindre än vad den gör. Och samtidigt går jag ner varje dag, vilket mer än vad man kan önska sig. Sen den 6 februari har jag gått ner 6,5 kg, och det är verkligen inte ett dåligt resultat. Trots det känner jag mig som en uppblåsbar badboll som blåses upp mer och mer. Vad man måste inse i sin viktnedgång är att de tappade kilona inte enbart kommer från magområdet, utan det är höfter, häcken, låren, armar, händer, hals, ansikte och Gud förbjude – brösten. Alla kroppsdelar är med i leken. Och det är där misstaget sker som sagt. Vi förblindar oss på att magen inte minskas och spenderar inte den minsta tanken på att de övriga delarna minskat i mått. Men jag kan inte komma förbi det. Jag kan bara inte. Hur jag än gör så är jag enbart fokuserad på magens omkrets.
Sen har vi snaskbegäret. Ni förstår nog inte hur svårt det faktiskt är att sitta i samma rum som någon som smaskar i sig godsaker, och ha den ständiga tanken i huvudet att även om du bara tar en liten bit så kommer det inte att hjälpa. Det bästa sättet är att avstå helt och hållet ett par veckor, för att sedan tillåta dig själv att ta något litet en dag i veckan. Jag tillexempel dricker bara ett glas dricka i veckan. Resten av dagarna är det enbart vatten som gäller, och jag hade nog aldrig trott det skulle ske, men nu tycker jag inte ens om dricka längre. Det är alldeles för sliskigt och sockerblaskigt, och jag förstår inte hur jag någonsin gillat det så mycket. Ni kan kalla mig Tvättsvampen, för övrigt.
Det ständiga behovet av att träna och motionera är knäckande vid en viss tidpunkt. Att inte kunna tänka på något annat än hur äcklad man kommer känna sig när man slutat träna och går upp alla kilona igen. Jag skulle känna mig värdelös och misslyckad som kastat bort all den tiden jag lagt ner.

Så alla ni som tar viktnedgång med en klackspark – testa själva och berätta sen vad ni tycker om det. För mig är det en stor psykiskt påfrestning, som styr min vardag helt och hållet. Jag har aldrig förut känt mig så kontrollerad som jag gör nu, men jag gör det för min egen skull. För när jag nått min drömmålvikt hoppas jag på att för en gångs skull få känna mig fri och framförallt – få älska mig själv för första gången i mitt liv.

Förutsägbara vinnare

Det var absolut inte oväntat att The ark skulle vinna Melodifestivalen 2007 med "The Worring Kind". Personligen hejade jag på dem och Mums-Mums Zelmerlöf.

Har nu gått ner 6,5 kg, men känner mig som att jag sväller. Som en uppblåsbar badboll ungefär.


Caroline Pettersson

Sofia Wistam på RIX FM - Nej tack

När ska de sluta ha Sofia Wistam på eftermiddagarna på Rix Fm? Hon är totalt kass som radiopratare, och jag zappar bort hennes dryga kommentarer. Hur intressant var det att lyssna på hennes förkylningstips i 45 minuter, eller hennes eviga tjatande om den gamla fotöljen hon införskaffat sig via Tradera.com? Jag orkar inte med människan. Kan hon inte bara gå och bl igravid igen så vi slipper henne?

Håller på att göra om i rummet också. Den som lever få se resultatet.. Jag är inte så säker på det själv faktiskt.. Sitter för tillfället på golvet och stirrar på allt damm och äckel. Är också rätt säker på att jag slängt en massa föremål som jag kommer ångra senare. Ajaaa..


Caroline Pettersson

AFI - Prelude 12/21

This is what I brought you.
This you can keep.
This is what I brought.
You may forget me.
I promise to depart just promise one thing.
Kiss my eyes and lay me to sleep.

This is what I brought you.
This you can keep.
This is what I brought.
You may forget me.
I promise you my heart just promise to sing.
Kiss my eyes and lay me to sleep.

This is what I thought, I thought you'd need me.
This is what I thought, so think me naive.
I promise you a heart you'd promise to keep.
Kiss my eyes and lay me to sleep.

Frutansvärt bra låt, som spelas i One Tree Hill, 406, När Peyton tar ut sin ilska på Derek i boxningsringen. Synd att den inte är långre än så här



Caroline Pettersson

En spontan roadtrip's 3 öden

Jag och Karin gjorde ett spontanryck till Valbo igår. Bara så där, och jäklar vad skoj vi hade det! För det första: Kolla ALLTID så att ni har spolarvätska så ni klarar er hela vägen ner. Såna här dagar kan det bli rätt skitigt efter motorvägen, och om ni redan har passerat Hagsta är det rätt långt att klara sig utan sikt till Statoil på vägen till Valbo. Att köra på känsla är kanske inte alltid lika enkelt.
För det andra: underskatta aldrig längden av en lastbil. Det kan bli lite tight mellan den och Valboköpcentrums avfart.
För det tredje: Vid McDonalds finns det en kant. Den kanten ska man inte alltid gena över. Det kan då smälla ordentligt. Men man kan ha tur också. Det hade vi.

Ha en trevlig trip!

Caroline Pettersson

Gårdagen

Tjejkväll hos Lisa igår. Finns bara ett ord att säga egentligen: Blött.
Har nog aldrig mått så dåligt förr dagen efter (bortsett annandagen 2005). Me nvi hade det fruktansvärt roligt. Man kan väl bara konstatera att jag och Lisa sög på Buzz, samtidigt som jag, Elin och Karin ägde det. Pizzan smakade utsökt.

Och hur skulle jag kunna veta att Karin var ute och att hon skulle öppna dörren precis när jag lutade mig mot den? :)


Caroline Pettersson

Högskola eller Universitet..?

(Jo Emma jag syftade på det där som du tyckte var bra, med Ryan du vet… Tänds det något ljus då?)

Idag har jag suttit på Furan Café med Elin och Karin och bläddrat genom högskole- och universitetskataloger. Allt för att få någon klarsida på det hela. Sabbatsåret är snart slut, och därmed den pluggfria tiden. Jag måste erkänna att jag många stunder saknat pluggandet. Det är underskattat, faktiskt. Nu gäller det bara att komma på vad man vill prioritera här i livet, och välja rätt. För visst måste man det, annars vore det bortkastat. Har i dag också insett att vissa saker måste brytas. Klart de måste, hur ska de annars gå? Det är inte vad jag hade tänkt mig, men hey – Sånt är livet.
Jag har en del program och kurser ner klottrade och understrukna, men svårheten ligger i att hitta numero uno. The one thing. Det jag vill i första hand. Sen i andra, osv osv. Men jag säger som jag ofta sagt det här året: Det löser sig. Det måste lösa sig. Good things happen if you just believe.

Sen, så är jag olidligt less på allt tjafs som är runt omkring. Lägg ner, hitta något annat att bry er om. Typ, er själva?

Caroline Pettersson

The O.C - the very best Orange County.

Nu tänkte jag faktiskt ta och skriva om någonting som jag inte tänkt mig. The O.C. Vad de har gett oss genom de här åren. Och vad mina kontakter visar mig så är det inte en chickflickserie, utan även killar har följt en eller en annan säsong. Och sure thing, det har de Seth Cohen att tacka för. Mr Adam Brody himself har skänkt så mycket till serien, och enligt min och många andras åsikter är det han som hållit serien levande. Men sen får man ha sin egen åsikt också. Efter att ha sett det absolut sista avsnittet av kultserien (säsong 4, avsnitt 16), och kände därefter ett behov att se hela säsong 2 på dvd. För mig är det helt klart den bästa, men så vitt jag kan komma ihåg så grät jag, jämförbart till absolut sista avsnittet av Vänner, mest till säsong 1’s sista avsnitt när Ryan drar tillbaka till Chino och Seth säger till Summer att hans liv är över med Ryan borta. Innan han kom in i bilden var han den största losern i Orange County, och att Ryan var hans första riktiga vän. Hjärtekrossande.
Sista avsnittet slutade bra, men inte med flaggan i topp. Det finns dock en sak som manusförfattaren och producenten vinner på, men det kan jag inte avslöja. Ni kommer förstå när ni ser avsnittet. Emma vet nog vad jag menar.

Så härmed vill jag säga farväl till The O.C – Orange County och tack till the Cohens, Atwoods, Coopers, Roberts och så vidare och så vidare. Ni har vart bra, och gode gud vad jag älskar Seth Cohen och hans humor! May you rest in peace.


Caroline Pettersson

Framtidsfunderingar

Det har snart gått ett år sedan studenten, och tanken var den att det gångna sabbatsåret skulle ge mig mer perspektiv på vad jag vill göra med mitt liv, inte förvirra det ännu mer. Men visst är det så att det inte är helt kört för min del, men jag hade velat ha fler alternativ för mig på bordet. Så här sitter jag nu med en hel bunt högskole- och universitetskataloger och ännu fler på väg med våra trogna brevbärare. Men det gäller inte att sysselsätta sig, utan att finna sin framtid. För vem försöker vi lura när vi säger att det inte är så viktigt? Det handlar om studielån på hundratals tusenlappar. Vill vi kasta bort dem på något vi vill i andra hand? För mig handlar det om att sträva efter det man helst av allt vill ha, och kämpa in i det sista.
Hur som haver så kommer det lösa sig. Det känner jag på mig. Det måste det väl göra, eller?


Caroline Pettersson

Grattis Anna!

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Har inte funnits så mycket tid och händelser till att klottra ner något, but here it goes:

Testade nyss min balklänning. Jag drog på mig den, drog upp dragkedjan, rättade till den, ställde mig vid spegeln och; tappade den.. Den passade inte alls är jag hmmm.. Glad..?

Jag har sportlov jag med nu måndag-tors.

Anna Näzell har fått en liten son, Melvin :) Grattis Anna! Pratade med Emma J tidigare idag, och vi både kände panikångesten krypa i våra skinn vid tanken på att så mångaa i vår omgivning blivit föräldrar. Vi är ju bara barnen själva.. Antar att det börjar bli dags för att inse sanningen nu. Vi växer upp fortare. Vare sig vi vill eller inte..

Och visst är det så att jag nu har bestämt mig äntligen. För vad märker ni väl..



Caroline Pettersson